En sen eftermiddag i januari. Det börjar skymma, och en koltrastshanne flyger förbi. När han har intagit sin landningsplats reser han på stjärten, men den faller sakta, och hukar sig ner, som bara koltrastar kan. Helt plötsligt sjöng han flera vackra, melodiska strofer, som ekade genom den regntunga stockholmshimmeln. Sorg, saknad och förtvivlan.